Jag vet inte vad jag gör för fel, men jag lyckas alltid bli den som hamnar i bakgrunden.
Jag vill bara vara en del av ditt liv, men det är svårt att hjälpa dig när du inte berättar något för mig. Mer eller mindre bara iggar mig. Det är inte så det ska vara. Inte så jag vill ha det. Jag mår inte bra av det, inte ett dugg.
tamigifråndettahelvete
”It’s like you’re screaming, but no one can hear. You almost feel ashamed that someone could be that important, that without them you feel like nothing. No one will ever understand how much it hurts. You feel hopeless like nothing can save you. And when it’s over and it’s gone, you almost wish that you could have all that bad stuff back so you could have the good.”
18 år, en tjej från Stockholm.
Ja, vem är jag då? Svårt att förklara vem jag är, då jag själv inte vet det.
Här i bloggen kommer jag skriva om exakt alla mina känslor, när jag känner för det.
Den här bloggen kommer jag endast skriva i när jag känner att jag behöver lätta på känslorna.
Jag är då 18 år som sagt. Jag är inte diagnostiserad med något, än.
Börjar första året på gymnasiet den 20/8.
Nu i höst så ska jag påbörja min utredning, rätt många faktiskt.
yesimtrying 